Jag har aldrig sagt att jag är sjuk. Aldrig klassat mig själv som det. Jag använder alltid ord som "illa däran" eller "mår inte bra". Ordet "sjuk" är så starkt, så hårt. Det låter för hemskt.
Jag är inte sjuk. Jag är trasig, eller snarare ett produktionsfel som sedan fick utstå hårt slitage som med tiden lämnade permanenta skador. Det är skillnad. De som är sjuka har inte alltid varit sjuka, de blev sjuka. Jag föddes trasig. Jag föddes med Asperger och jag föddes in i en trasig familj där ingen riktigt visade känslor och jag ständigt utsatte mig själv för konstiga situationer endast för att se vem som skulle rädda mig eller om någon ens skulle göra ett försök till att rädda mig. Var jag värd det? Jag ville veta, men jag kände aldrig att jag var älskad, oavsett om jag blev räddad från situationen eller inte. Jag kände mig aldrig älskad och har aldrig gjort det. Jag har alltid varit splittrad inuti, ända från början. Jag föddes trasig.
Livet hemma var alltid kaos. Ingen såg en förutom när man gjorde något fel eller när de ville ha någon att ta ut sina aggressioner på. Råkade man spilla ut ett glas mjölk var man dum i huvudet, en idiot, gjorde det med flit och skulle genast torka upp mjölken och man förtjänade allra helst att slicka upp det för att man var så dum som spillt. Däremot om man var ledsen och grät så var man mesig, blev man arg och skrek, rev sönder sitt rum så var man psykopat, borde in på psykhem och man var störd.
Jag föddes trasig och formades till att förbli trasig. Hemlivet, skolan, vännerna och framförallt självbilden och självkänslan. Jag minns mitt första barndomsminne så väl, hur jag kände mig sviken, övergiven och rädd. Jag var två år och det var där allt började. Det var där som min bild av omgivningen bildades, inte bara min egen omgivning utan bilden utav människor i allmänhet. Jag var rädd. Fastbunden i en stol utan orsak, ingen hjälper mig. Varför hjälper de mig inte? Rädda mig! Pappa varför har du bundit fast mig? Panik, känner gråt i halsen men visar inga tårar.
Redan då hade jag svårt att visa mina känslor inför folk. Jag har alltid använt mig utav talesättet "känslor är ett tecken på svaghet" för det är sant. Känslor är även ett tecken på styrka, det beror helt på vilka känslor man använder, men visar jag utåt att jag är ledsen och upprörd, arg eller sårad så skulle inte en människa i världen kunna vara omkring mig.
Så nej; jag använder mig inte utav ordet sjuk. Jag kallar mig inte sjuk. Jag är trasig.

"Jag sträcker ut handen. Inte helt, bara en liten del. Jag vågar aldrig ta steget fullt ut att be om det, att få blickarna, orden och konstaterandet. Jag vill inte veta fastän jag inte vill något annat i hela världen.
Men jag är rädd. Rädd för sanningen, rädd för att få den uppkörd i ansiktet. Jag vet så väl vad de skulle säga, jag kan tänka mig och se det hela mitt framför mina ögon här och nu. "Du är sjuk, Eliana. Du är sjuk."
Men jag vill inte, jag vågar inte. Jag vill helt enkelt inte få det konstaterat, att jag är ett problem och att jag är störd precis som mamma skrek åt mig som barn. Jag vill bara vara en människa, någon som folk accepterar utan sneda blickar för att jag är konstig.
Jag vill vara frisk, inte plågas av inre demoner. Inte höra och se saker som ingen annan ser, inte tänka konstiga tankar om mig själv där jag funderar kring min existens: Vem är jag, och vad är mitt syfte här?

Så jag sträcker ut en hand, men bara en liten del. Jag vågar aldrig ta steget fullt ut. Jag sträcker ut en hand, men det kanske bara är ett finger eller så. Jag önskar bara att någon kunde besvara min hand, ta den i sin och berätta att allt kommer att ordna sig, säga: "du är inte sjuk, du är precis den du alltid velat vara" men det kommer ingen någonsin säga för det är inte så verkligheten fungerar.
Jag vill inte veta, men jag måste. Jag måste få veta vad det är för fel på mig."