Idag har jag sex stycken nya skärsår. Sammanlagt med gårdagens har jag kanske omkring 50 sår nu. Dessutom fyra brännsår som alla är i små vätskefyllda bubblor. Jag har även en svullen högerknoge som är alldeles lila.

Jag fick en rejäl ångestattack och bad sjuksköterskan om Stesolid, men min idiotiska läkare har fortfarande inte skrivit in den i min medicinlista, trots att det ska stå sen flera månader tillbaka och det som tippade kanonen ner i havet var det att jag för två veckor sedan var inlagd på en annan avdelning och hade exakt samma problem att jag inte fick någon Stesolid för att den inte står i listan och kontaktade min läkare och frågade varför hon inte skrivit in den ännu och sedan när jag blev utskriven så ringde jag igen och nu hade jag fortfarande inte fått inskrivet den.
Sjuksköterskan kollade upp det i läkarens anteckningar den gången och såg att det stämde så då kunde jag få när jag behövde, men denna gång hade de inte "tid" att kolla upp det, eller ens ringa mottagningen, så jag blev hysteriskt upprörd och arg. Sprang till mitt rum och slog på ena väggen det hårdaste jag kunde tills jag tappade känseln helt. Trots att det måste hörts ut väldigt tydligt så kom inte en enda ur personalen och frågade hur det var med mig. Jag hade ju precis bett om ångestdämpande och nu slog jag sönder min näve i väggen, och de bryr sig inte.

Jag ringde psykosmottagningen och krävde att få prata med min läkare och fråga vad fan hon håller på med. Sekreteraren var dryg och sa att jag får prata med min psykolog. Hon bad om mitt nummer men min psykolog har redan det, men sekreteraren lyssnade inte utan insisterade på att jag skulle rabbla upp det. Med ett argt, ångestfyllt tonfall gav jag mitt nummer men hon hörde inte så jag fick säga tydligast möjligt vilket bara gjorde mig ännu mer irriterad.
Ångesten var så kraftig att jag trodde jag skulle dö, hjärnan skrev instinktivt efter smärta så jag rotade fram mitt medsmugglade rakblad och låste in mig på toaletten närmast rummet.
Jag skar mellanstora sår, som rent tekniskt sett hade behövt sys, men jag ville inte någonting, jag ville bara få utlopp för mina känslor och lugna mig lite.
Det var en stor blodpöl under mig och det tog mig en väldigt lång tid att städa upp allt. Sammanlagt torkade jag upp och tvättade golvet i säkert en kvart. Ingen hade märkt att jag låst in mig i nu ca tjugo minuter.
Så fort jag torkat upp allt blod så droppade det nytt, vilket givetvis drog ut på tiden. Tillslut lyckades jag dra på mig mina leggins igen fastän det gjorde ont men det tryckte åt lite mot såren så blodet inte rann ner under fötterna lika fort i alla fall. Mina strumpor var helt nerblodade så jag fick ta av mig dem och tvätta rent fötterna i handfatet. När allt var klart och det inte fanns några bevis kvar gick jag ut ur toaletten och in till mitt rum. Mina leggins hade blod utanför längs med benen och det var ganska uppenbart att jag precis skurit mig. Men jag sa ingenting utan la mina strumpor i handfatet, bytte till ett par nya och sedan satte jag mig vid datorn.

En av vårdarna kom in till mitt rum och lade märke till mina blodiga leggins, suckade men sa inte så mycket. Hon gick och hämtade vagnen med omläggningstillbehör och var väldigt dryg när hon tejpade ihop mina sår.
En sak jag lagt märke till som är skillnad mot vuxen och ungdomspsyk, är att på ungdomspsyk får man alltid åka och sy när det behövs, men på vuxenpsyk tejpar de alltid såren, även om de glipar för mycket för att kunna hållas ihop av ett par tejpbitar. Jag satt och tänkte på hur dum denna sjuksköterskan var som satte på tejp när såren gled upp igen så fort hon satt fast stripsen. Ändå fortsatte hon.
Sedan började hon disskutera varför jag gjorde såhär nu och jag berättade om att jag hade ångest och inte fick Stesolid trots att jag faktiskt har den, bara att min läkare av någon anledning inte sköter sitt jobb och skriver in den i listan. Då började hon prata om helt konstiga saker, som att "ja men om man tar en överdos dagen innan under en permission så är det väl inte så konstigt". Jag svarade tyket att jag inte varit på permission, jag kom hit inatt, och hon mumlade bara att jaha men då var det väl fel av mig då.
Sen började hon helt osammanhängande prata om att man inte har samma medicin på avdelningen som man har hemma och att jag inte kan begära att jag ska ha Stesolid för jag är på avdelning. Förstod inte alls vad hon pratade om, men hon gjorde mig så himla arg. Vadå, skulle man ha andra mediciner när man är inlagd än man har hemma, och sedan sluta med de medicinerna så fort man kommer hem då eller? Man har ju givetvis sina vanliga mediciner vart man är! Sen är det faktiskt så att läkarna på avdelningarna inte gärna sätter in andra mediciner, eftersom det är ens läkare i öppenvården som i första hand ska ha hand om det. De kan komma med förslag men de måste ändå höra med ens ordinarie läkare innan de kan skriva recept.
Jag blev dåligt omplåstrad och ärligt talat ska jag ta bort alltihop innan jag går och lägger mig. Stripsen håller ju inte ihop såren ändå, och jag vill inte att de ska göra det heller. Jag hatar att bli sydd eller tejpad för jag vill ha mina ärr naturliga. Har jag ändå orsakat dem så kan de lika gärna se ut som de ska.

Imorgon ska jag ha läkarsamtal och sen vet jag inte mer. Jag är så vidrigt trött på psykhelvetet, mest av allt på min inkompetenta läkare. "Hon ligger jävligt risigt till kan jag tala om!" väste jag till min psykolog i telefon när hon tillslut ringde upp. Jag hatar min läkare, hon är helt sjuk i huvudet...

Vill bara hem, hem till min egen säng, mina finaste katter och min vardag. Jag hatar att vara här. Vill inte vara i slutenvården och jag vill inte vara i öppenvården. Men jag får ju fan inte sluta gå till psyk av någon anledning. Kan man inte få sköta sitt liv ifred någon gång?!