Jag tycker om terapin. Det känns lite som när man gick till skolan för första gången; hjärnan suktar efter att lära sig nya saker och man sitter hela tiden och vill ha ut mer än det man får. För vi har inte direkt gjort någonting än i terapin, bara läst igenom några blad ur pärmen och min psykolog har läst lite ur en bok som förklarar lite mer om bladen, men inte mycket. Det är så ytligt, så himla skrapande på ytan och jag tror min psykolog tror jag är ganska... okunnig om saker och ting. Jag får det intrycket och det tar jag illa åt mig utav. Vid ett stycke i ett av bladen förklarades en situation och jag förenklade det och sa att det skulle med andra ord kunna kallas magkänsla, senare kom vi till ett stycke i boken som nämde ordet intuiton och förklarade ganska så detaljerat vad det ordet betydde (lite onödigt för det är ju ingen ordbok vi läser) och sedan direkt efter när vi fortsatte prata använde ändå min psykolog ordet magkänsla istället för intuition precis som om hon inte förstår att jag faktiskt vet vad intuiton är. Åh, jag hatar sådant. Jag känner mig så nedvärderad och smutsig. Varför förutsätter andra att man inte vet saker? Hon hör ju ändå hur jag pratar och vad för ord jag använder och jag har ju ändå ett ordförråd som kanske inte alla dagens ungdomar har, eller åtminstone inte använder sig utav. Det blir så jobbigt när det är kaos överallt man går, det blir ju aldrig bra någonstans. Men ändå; jag tycker om terapin, för som sagt så känns det som när man började skolan och jag längtade ju så för att få börja första klass. I dagis tjatade jag och gnällde på mina fröknar för att vi inte fick lära oss någonting. "Det är orättvist att jag bara ska sitta här och leka. Jag vill inte leka, jag vill lära mig saker!" sa jag ofta, men de sa bara att jag får vänta tills jag börjar i första klass.
Jag har alltid tyckt om att lära mig saker, så nu när jag går i terapin förväntar jag mig att lära mig någonting. Vi ska börja gå mer in i detaljer. Men det är där jag tror det skiljer mycket på mig och min psykolog, för jag har försökt ge lite feedback varje gång vi läst igenom de olika bladen och ur boken om hur de stämmer in på mig och gett exempel men hon har inte direkt pratat igenom det eller sagt att vi ska gå igenom sådant längre fram. Då har jag känt det som att vi inte alls har terapi utan mer... högläsning och pappersifyllning. Nu sa hon dock i onsdags att vi ska börja med att öva på att inte ha en känsla fullt ut eller stänga av den helt, utan kunna ha den i bakgrunden. Det ska bli intressant. Det som jag tycker bäst om terapin är när hon läser högt ur boken för hittills har det varit den enda källa till direkt information och kunskap. Fast i ärlighetens namn så står det ingenting som jag inte redan vet eller tänkt på. Det är ju sådana grundläggande saker som egentligen alla vet och förstår. Jag antar de svårare bitarna kommer längre fram. Men hur som helst så är det ju tur att jag är kunskapstörstig. Mindre bra är väl att jag vet hur fort jag kan tappa intresset, fast psykologi är ju ett väldigt intressant ämne som alltid fascinerar så med turen på min sida kommer jag inte tycka det är tråkigt att gå dit utan se fram emot att lära mig hantera mina tankestormar och känslokatastrofer.