Det stavas R-Ä-D-S-L-A

Det händer absolut ingenting i mitt liv och jag har ingen inspiration eller ork till något. Jag bara finns, sitter framför datorn, ser på videos och filmer, städar och har i stort sett packat klart. Det är bara det sista som är kvar men det är sådant jag behöver använda fram tills jag faktiskt flyttar.
Mina element har inte haft någon värme i fyra dagar och vicevärden glömde bort att han skulle kommit igår så han ska komma imorgon och det är som Antarktis här hemma. Det är ungefär det enda som är nytt. Så intressant har jag det.

Jag har mycket scenariofunderingar kring hur det kommer bli när jag flyttat in på boendet eftersom jag inte har en aning om hur jag ska bete mig. Det är kruxigt i och med att det finns möjlighet att äta gemensam frukost och middag om man vill men det vill jag gärna inte göra och rent tekniskt kan jag inte göra det heller eftersom jag har bakteriefobi och inte kan äta mat som någon annan lagat utan måste laga min egen och jag känner att det blir trippelångest om jag måste ta med mig egen mat utöver att behöva äta inför andra samt att behöva sitta bland människor när det är just det sociala jag har sådana problem med. Men samtidigt är det ju en av de största anledningarna till att jag ska flytta dit, just för att jag ska få hjälp med mina sociala problem men det är så mycket andra saker i det här scenariot som också spelar in som inte bara handlar om att jag har svårt med folk, och i och med att det egentligen bara är vid frukost och middag som i stort sett alla andra som bor där också är i baslägenheten känns det som att jag har så mycket press på mig och jag vet inte hur jag ska hantera den.
Jag tycker absolut inte om att äta framför andra och speciellt inte människor jag inte känner så hela situationen känns så otroligt jobbig och det är det som stressar mig ännu mer, att personalen inte vet om detta och inte psykiatrin heller och jag vill inte att det ska vara något som kommer till känna eftersom jag inte vill att det ska bli ansett som något problem ifrån deras sida, något som de vill att jag ska prata om och hålla koll på. Jag vill inte adressera det. Min psykolog har ingen aning om mina problem med mat och när vi tagit upp frågan inom terapin har jag alltid ljugit och sagt att jag äter bra eller svarat indirekt. Därför blir det hela så väldigt komplicerat, för jag måste ändå utnyttja min plats på boendet men jag vet inte alls hur och det blir bara kaos i mitt huvud. Det enda jag kommer fram till är att jag kommer gå ner någon gång då och då för att ta en mugg te och sedan är det inte mer med det. Jag är väldigt rädd för att få sneda blickar om jag kommer dit med en liten lunchlåda till middagen med sallad som inte är skuren i baslägenhetens egna kök utan mitt och det blir bara ångest gånger ångest. Men då är det också det där med att gå ner och dricka te, att om jag går ner för att jag känner att jag vill ta en chans att utmana mina svårigheter så kommer jag antagligen inte träffa på någon alls och får gå upp igen. Det är det som är grejen jag oroar mig för; antingen kommer det vara för mycket press eller så kommer det inte vara någon alls och jag vet inte alls hur jag ska hantera det här eller hur jag ska bete mig. Tankarna bara spränger och skriker "Hur sjutton ska jag göra?" Jag vet inte, jag vet inte vilken personlighet jag ska välja och alla scenarion jag försöker pussla ihop blir bara till en enda röra. Det går inte ihop, vad jag än gör eller hur jag än gör. Jag är bara rädd att det kommer sluta med att jag sitter i min lägenhet dag ut och dag in precis som jag gjort de senaste åren och inte alls får någon hjälp att utvecklas och då kommer kommunen att anse att jag inte är i behov ha platsen utan att det var en felbedömning. Alla möjliga sorters hemskheter passerar förbi mina hjärnceller men inte en enda som faktiskt är positiv. Jag är bara så nervös och rädd, för jag kommer in som ny på ett boende och jag känner ingen och jag är en sådan osäker person och jag vet hur jag fungerar. Jag vågar inte säga nej för jag vill inte såra någon och det leder i många fall till att jag får göra saker jag inte alls egentligen vill och jag är alldeles för snäll och står ut med för mycket som jag inte alls tycker om eller håller med om just för att jag inte kan säga emot, jag vill inte såra. Jag hoppas bara att personalen är snäll och kan läsa av hur jag fungerar, för jag är ingen sådan som berättar för någon för jag skäms över mig själv såpass mycket och tycker jag är alldeles för komplicerad och dum för att få yttra mig, men samtidigt så är jag såpass stark i den karaktär jag byggt upp att jag inte visar något av vad jag egentligen känner så det är svårt att läsa av vad mitt riktiga jag egentligen menar och därför kommer det antagligen bli tvärtemot ändå.
Jag hoppas även att de andra som bor där är trevliga och att åtminstone någon utav dem pratar med mig någon gång och att jag med en gång kan bestämma vilken Eliana jag ska vara, för det finns så många. Det finns en Eliana för varje person jag pratar med men sedan är det jobbiga att man ska hitta ett mellanting när man är bland flera människor samtidigt. Det är där det blir så otroligt kaosartat.

Min hjärna är så överansträngd till skillnad mot mitt vardagliga liv.
Destruktiv kärlek

Jag tror på dig.
Och jag vet att du kommer att fixa detta.
Vackra ängel <3

Ann-Ki

- skribent på http://dobbitazz.blogg.se

Att ta steget rakt in i det okända kan kännas skrämmande. Men jag tror ändå att det nya boendet som väntar dig kommer till slut att inviga dig i mer trygghet. Apropå att det där "att det absolut inte händer någonting i ens liv", känner jag igen... I min enkla vardag händer ingenting, det känns så. Har tusen idéer på massa aktiviteter, men ändå sitter jag som fastklistrad i tillvarons tomrum. Det har hänt mycket runt omkring mig, men det har jag inte åstadkommit själv. (läs gärna mitt senaste inlägg...)

Sanna

Ett litet tips bara, då jag tycker om din blogg..
Gör radbyten då och då, ge mer luft i texten, som i första stycket.
Skriv inte ihop all text. Det blir så svårt att läsa.

Svar: Jag har svårt att sätta radbyten i ett textstycke som jag ser hör ihop till ett och samma stycke och därför är där inga radbyten.
E. Eliana

ellen

ja jag läser din också slaviskt så fort det kommer ett nytt inlägg haha. hur mår du nu för tiden? det skulle vara kul att komma ikontakt med dig, alltså vet inte varför men ibland känns det som vi delar tankar.. instagram/facebook/kik? finns bara jag på facebook som heter mitt namn (står i min mail) puss hoppas allt är okej

ellen

åh tack för att du tycker mitt namn är fint. tycker du skall lägga till mig på facebook då ksn vi peppa varandra genom det dåliga men även prata om våra liv. Men du får gör det när du vågar, jag ger dig tid <3

ellen

missade att du hade skrivit en till kommentar.
Det enda försäkringskassan sa till mig är att dom inte har några aktiviteter för mig för det går igenom arbetsförmedlingen och hon tyckte inte riktigt jag var där ännu...
så jag får nöja mig med de här projekten. Nä jag förstår precis, jag har ju svårt att erkönna när jag inte orkar mer men det måste jag göra när de här projekten startar upp. Men nu måste jag bara välja vilket ställe jag vill gå på. Det ena är lite mer "kravfyllt" och det känns nästan som det bästa. Jag vill ju verkligen komma igång med något och inte bara gå i en extra terapi om du förstår vad jag menar.

Nej det är absolut inte trevligt, det är det värsta jag vet när det händer sånna saker. det är så sjukt obehagligt...




NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info