Men älskling, vi ska alla en gång dö

Jag är så trött på allting. Jag dagdrömmer och sömndrömmer om sådant jag vill uppleva och med vilka, och det är inte mycket jag drömmer om, men det är något jag aldrig kommer vara med om så det svider i hjärtat oavsett.
Mina dagar är räknade sedan länge, och då blir det extra sorgligt att veta att det enda man faktiskt vill göra innan man dör aldrig kommer bli av. Jag skulle vilja dö en bra dag, en fin dag där jag varit lycklig och skrattat, men jag vet att det kommer vara raka motsatsen. Jag kommer dö lika ledsen och vek som jag är nu, jag kommer dö på grund av smärtan, vetskapen om att det aldrig kommer bli bättre, det kommer aldrig bli bra.
Det skulle ju vara sorgen som tog mitt liv även om jag dog en bra dag, men då hade jag åtminstone gjort någonting och kanske känt det hela på ett annorlunda sätt istället för att bara känna "nu är det fan sista dagen" och istället känna att "nu kan jag dö det lyckligaste jag någonsin varit och någonsin kunnat vara, det kommer aldrig bli så bra igen och då avslutar jag det medan det är fint."

Det är så fruktansvärt svårt allting. Det har alltid varit svårt. Man kan inte fortsätta på en ödslig väg som inte har någon rondell eller andra vägar att fortsätta på. Alla behöver någonting nytt i livet då och då för att uppskatta det, men mitt liv står still. Det har stått still i flera år.
Samma sak om och om igen, nya ansikten men samma scenarion, värre skador men samma utgång, samma sjukhus, samma, samma, samma. Värre tankar, mer intensiva känslor, längre perioder utan känslor, svårare ångest, starkare problem. Väggarna man föds med som ska skydda en ifrån allt som gör ont revs ner för så längesedan och jag har varit så lätt att komma åt, skada. Utan väggarna har jag blivit överkörd av flera bulldozrar och för varje slag har jag känt mer och mer att jag förtjänar det. Jag har alltid varit beredd på nästa smäll, ständigt varit på min vakt och nästan längtat efter krossade lemmar. Jag har bara velat få det överstökat, ta alla smällar på en gång så det inte finns några kvar sen. Men det kommer alltid fler, det kommer alltid komma fler. När man tror man inte kan vara sämre, bli mer trasig, så blir man gång på gång medveten om att psykisk smärta har inga gränser. Oavsett hur förberedd man än är så kommer det ändå göra ont när det väl händer. Man har inget värde, man är bara en slagpåse.

Jag känner sällan någon fysisk smärta längre. Jag kan slå på samma ställe om och om igen och ger endast upp när jag helt enkelt inte orkar slå längre. Men jag får inte ont.
Jag kan skära sår efter sår och endast känna den där konstiga glädjen när bloder sipprar ur såren och jag doppar fingrarna i det för att studera närmre. Att ha en del av sin insida på utsidan är underligt men oerhört fascinerande. Jag har alltid haft någon slags konstig fixering kring mina skador, redan som barn. Jag har alltid undersökt dem noggrant och alltid fått höra att jag är konstig som inte gråtit när jag ramlat och skrapat upp benen eller aldrig reagerade när vi hade nyp-tävlingar i mellanstadiet. Men när jag ser någon annans skador kan jag bli väldigt obekväm. Ser jag på operationsprogram på TV:n så klarar jag inte av att titta, jag får rysningar i hela kroppen och det är olidligt. Dock verkar det endast gälla extrema skador och åtgärder och endast riktiga människor. Jag har aldrig varit obekväm kring filmer med närbilder på halsar som skärs av eller kroppar som blir lemlästade. Men å andra sidan har jag vuxit upp med vetskap om effekter och jag antar det har bidragit till att jag aldrig känt något obehag vid fiktiva händelser. Sedan att jag har en ganska makaber smak i vissas ögon är väl en annan orsak. Jag blev tidigt intresserad av det mörka och horribla, fotografier med dödstema blev snabbt mina favoriter. Smutsiga miljöer med skräckliknande motiv och gärna blodsplatter var något som jag beundrade och återskapade själv tillsammans med en föredetta vän. Vi delade båda smak gällande grunge och gore foton och fick ofta kommentarer om att våra bilder var äckliga, men även mycket positiv kritik av andra som tyckte det var häftigt vad vi åstadkom med en vind, fejkblod, diverse olika föremål, framtänka teman för varje session och framförallt redigeringen. Meningen "beautiful disaster" passade väl inpå mitt sätt att tänka och se på saker och ting och med hjälp av min dåvarande flödande kreativitet fick jag utlopp för min syn på livet och döden genom både bilder, filmskapande och låtskrivande. Men allt var svart eller vitt, precis som det alltid varit för mig, och jag tror många blev ganska förvirrade av mina två sidor som är sådana kontraster där den ena är svårt deprimerad, totalt förstörd och längtar efter döden, beundrar blod och iscensätter mord och zombies som äter människor i fotografier, och där den andra sidan är extremt flummig, vild, skrattar mycket och älskar improvisation och att skutta runt och göra galna saker och som ser ut att älska livet. Jag tror nog att min omgivning hade väldigt svårt att veta vad hur de skulle reagera eftersom jag i sällskap är den galna, roliga personen som de skrattar åt för att hon gör bort sig och är tramsig men så fort jag blev ensam kom min mörka sida fram på en sekund och mina texter var så svarta. Jag tror det förvirrade dem flesta. Faktiskt alla, utom den vännen jag hade som var ungefär likadan. Men tillslut blev det väl för mycket för henne också, då hon precis som alla andra lämnade min sida för gott och jag hade redan dragits längre ner i djupet innan dess men rent spontant kan man säga att efter det tappade jag precis allting. Jag förlorade intresset för allt jag älskat. Jag slutade spela gitarr och bas, slutade skriva låtar och dikter, slutade fota och göra filmer och sedan förföll livet totalt. Min omgivning raserade, jag fick inte bo kvar hemma, jag spenderade mycket tid på slutenpsyk och jag hamnade på intensiven jämt och ständigt efter intoxer. Det blev aldrig bättre. Det stannade. Vägen hade spärrat av alla korsningar och ledde endast runt i en evig cirkel.

Så ja, jag hade älskat att få uppleva min dröm innan jag ger världen ett sista hånflin innan jag går bort, men drömmar är drömmar, och mina drömmar går aldrig i uppfyllelse. Så jag kommer helt enkelt dö med sorg i hjärtat men lugn i själen över att det i alla fall äntligen är över. Eländet tar slut.
tr

försök vara rädd om dig.
kramar




NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info